Tillbaka på jobbet efter föräldraledighet

Karin i Karin värld undrar hur hennes läsare har upplevt det att vara föräldraledighet och borta från jobbet en längre tid, och ställer frågan ”Hur har du blivit mottagen av din arbetsgivare efter en längre tids föräldraledighet?”.

Jag har varit föräldraledig två gånger. Första gången var 2005 då äldsta sonen föddes. Jag var hemma på heltid i sju månader och sen på halvtid ytterliggare ett år.

Ungefär samtidigt som jag blev gravid påbörjades planering av ett rätt viktigt projekt på företaget och det var tänkt att jag skulle vara med där. Men eftersom jag istället gick hem på föräldraledighet fick jag lämna över allt till en kollega. Då kändes det lite trist, som om jag skulle bli helt avskuren från mitt arbete.

När jag kom tillbaka var beläggningen på avdelningen dålig och tanken var att jag skulle komma igång med ett projekt som ännu inte var klart och tiden fram tills att beställning skulle komma fanns det inget förberett för mig. Jag upplevde det lite som att ingen riktigt hade förväntat sig att jag skulle komma tillbaka så ”snabbt”. Tiden fram till nästa föräldraledighet blev mest att ”sitta av tiden” för mig. Men det handlade till största del handla om den allmänt dåliga beläggningen i kombination av dålig planering från chefer, inte om att jag hade varit föräldraledig och blev bortvald på grund av det.

I juli 2007 föddes vår andra son och jag gick hem på föräldraledighet igen. Den här gången kändes det faktiskt bara skönt att få gå hem. Jag hade funderingar på att söka nytt jobb och tog föräldraledigheten som en tid att fundera igenom vad jag ville göra.

Jag hade redan innan min första föräldraledighet flaggat för att jag ville få lite andra arbetsuppgifter och när det var dags att börja jobba igen (denna gång på heltid efter tio månader hemma) behövdes det personer precis inom det området som jag var intresserad av. Så när jag kom tillbaka fick jag chans att skola om mig, och har sedan dess jobbat kvar.

Vidare frågar Karin, ”Har ni blivit tvångsförflyttade eller tillfrågade om att byta tjänst när ni kommer tillbaka efter er föräldraledighet?”
Tvångsförflyttad har jag inte blivit, och jag har fortfarande kvar samma tjänst som tidigare men med andra arbetsuppgifter. Det passade väldigt bra med både mina och företagets önskningar så jag är bara glad att jag fick denna chans.

Sista frågan Karin har är ”känner du dig trygg när du är föräldraledig?”
Ja, det måste jag säga att jag har gjort. Ingen utav gångerna har jag känt mig orolig över att förlora jobbet eller anseende bland kollegor. Första gången var jag mest rädd över att tappa min kompetens, det kändes som om jag skulle vara borta en evighet. Andra gången var jag mer säker på mig själv och vad jag kunde, för jag visste att det tar längre tid att nollställa min hjärna eller bli bortglömd bland mina arbetskamrater.

Tack Calle Schulman!

Calle Schulman skriver på dagens debatt i Expressen om sina barndomsminnen där pappa är en kul figur medan mamma är osynlig eftersom hon tillbringade uppväxten med att diska/städa/laga mat etc. Pappan idealiseras medan mamman sliter i bakgrunden och Calle Schulman menar att papporna har en mycket enklare roll i livet eftersom allt de gör med sina barn är en bonus.

"För varje pappa som inte deltar ordentligt i hushållsarbetet redan från början, finns minst ett barn som lär sig hur saker ska vara och hur könsrollerna ska vara fördelade", skriver Calle Schulman och pekar på att papporna fortfarande tar ut alldeles för få föräldrardagar som en bidragande orsak.

Jag tycker att det är skönt att se att det finns män som vågar ta i den här frågan. För gudarna ska veta att de saknas i den här debatten. Jag nästan hoppas att det beror på Anna Anka-effekten. Som man och pappa hade jag jag blivit fly förbannad över att fösas undan på det sättet som Anna Anka gör när hon menar att ingen riktig man vill ta hand om sina barn.

"Det är lätt att vara en stjärna om man bara gör korta inhopp i ett familjeliv, på samma sätt som att vilken svennebanan som helst skulle platsa i en fotbollslandskamp om en match bara var 30 sekunder lång. Men en match är 90 minuter, och det är bara mammorna som spelar hela matchen", skriver Calle Schulman.

Kanske kan vi äntligen få till en nyanserad debatt i den här frågan? Jag hoppas att den nya pappageneration inte är rädda för att dela och inser vikten av att ha en nära relation till sina barn och inte bara vara den där roliga figuren.

Här kan ni läsa hela debattartikeln.

Gästskribent?

Har du ett spännande jobb? Kanske vågat ta steget att starta eget? Brokig karriärväg, erfarenhet av diskriminering, veckopendling eller något annat intressant ämne som vi inte har tagit upp här på bloggen? Vi på NetWorking tycker isf att det vore jätteroligt om du vill skriva ett inlägg hos oss som gästskribent! Intresserad? Kontakta oss på NetWorking för mer information.

Genuspedogik

Kajsa Wahlström har skrivit en intressant debattartikel om genusdagis på expressen.se. Hon har jobbat med genuspedagogik på en förskola i Gävle och delar med sig av sina erfarenheter.

Intressanta tankar om status

Marie Söderqvist har på newsmill.se skrivit ett läsvärt inlägg om vad som ger status i Sverige. Och om hur Sverige är ett duglighetsdyrkande land. Marie och hennes företag har sedan 2004 undersökt status i Sverige och jag tycker det är intressant och läsa om hur folk resonerar kring status.

När möte med förebild gav tunghäfta!

Så var det dags: Bok & Bibliotek 2009.

Mitt i lågkonjunktur var sedvanliga seminariedagar inte en option för mig och jag hade entrébiljetter i år. Jag bestämde mig ganska raskt för att lägga de dagar jag var där på nätverkande och allmänt scannande och inkännande.

Följaktligen träffade jag min mentor för ett långt och fantastiskt bra samtal (han är så himla bra!) och en god och ganska nybliven vän från annan stad i min egen bransch, för en njutbar och intressant lunch. Bra beslut för det blev lugnt, givande och en inte tok-uttröttande mässupplevelse på det viset.

En sak vill jag dock aldrig missa på mässan: Jan Guillou. I år ville jag särskilt gärna gå på hans seminarium eftersom jag gillar hans senaste bok skarpt (jag har berättat om det här) men det var alltså inte möjligt. Således fick jag välja mig ett monterprogram med honom samt investerade jag i ett eget exemplar av boken att få signerad. Näst bäst, på något vis, i avsaknad av ett långt seminarium.

Jag hade stort utbyte av att lyssna på och iaktta Guillou på Piratförlagets scen och han var klart uppe i varv av att dansa mellan scenerna på mässan. Han var glad och pigg och ytterst inspirerande och den där glada och drivna blicken som osar energi är oslagbar! Bra scenframträdande av honom alltså och jag satt på första parkett.

Dags att köa för signering. Guillou hade 10 minuter att ge i den montern. Jag skulle säga två saker, hade jag bestämt: jag skulle - förstås - tala om att jag gillar boken och så skulle jag försöka få fram att han är min förebild.

Väl framför en ganska tidspressad Guillou blev jag darris! Jag!
Jag fick tunghäfta och var varken så entusiasmerande som jag brukar vara eller så verbal. Alltså blev det nästan "nada" av det hela... Jag fick sagt att han var min förebild och inget mer. Insåg efter att jag nog framstått som ett fån? Inte för att han bryr sig eller minns men jag själv hade velat få fram något annat.

;-)

Jag har i alla fall talat med geniet och sett honom i ögonen och jag har en grymt bra bok i hyllan, signerad av honom. Gott så!
(men jag önskar nog att jag inte blivit darrig, fast alla upplevelser i livet som är nya är ju spännande.... nästa gång, då ska jag säga hur bra jag tycker han är!!)

Aktiviteter och barn

Mina barn har kommit i den åldern där de börjat intressera sig för olika typer av aktiveteter. Båda går på gympa och stortrivs samt kör fyrhjuling. Dottern har börjat rida tillsammans med mig. Maken och jag har den inställningen att barnen måste testa olika aktiviteter och vi vill inte pusha eller tjata om dessa. Samtidigt vill vi gärna att de ska hitta aktiviteter dær de rör på sig.
En del familjer väljer bort aktiviteter helt och hållet, men jag som växt upp med föreningsliv och massor av fritidsaktiviteter tycker det är rätt så kul att barnen börjat med aktiviteter. Det är kul att se barnen mestra nya saker och få nya kompisar.
Det roligaste är nog ändå att jag och dottern har börjat rida och gör detta ihop.

Karin skriver om detta och det har också Linda Skugge gjort.

Känslor vs professionalitet

Jag har funderat på en sak de senaste åren. Det handlar om vår kultur och vad vi kallar professionellt, och känslor. Tanken väcktes i ett nätverk där vi blandades 22 nationaliteter och vid ett tillfälle diskuterade känslor på jobbet.

Frågan var vilka känslor vi visar på jobbet. Svenskar och kineser menade att vi visar positiva känslor, men att det inte är professionellt att visa om man blir arg, ledsen etc. Latino-grabbarna var av motsatt åsikt. De tyckte snarast att vi skandinaver och kineser var känslokalla och aldrig skulle få någon respekt på deras arbetsplats.

Under de fem år jag har arbetat med danskar har jag lärt mig att de visar betydligt mycket mer känslor än vi svenskar (t ex är det helt ok att slå näven i bordet under möten, utbrista "hvad faen", "hold din kaeft" etc).

I London pratade vi också mycket om ämnet. Där uppmuntras användandet av känslor i arbetet. Både som positiv uppmuntran och som "påtryckningsmedel" ("I feel disappointed" etc) men också att visa kollegor stöd i jobbiga situationer.

Hur tänker ni kring det här, känslor vs professionalitet?

Även Anna har förresten skrivit omkring sina funderingar om vad professionalitet innebär.

Boktips

Det var Charlotta som först tipsade mig om böckerna av Pia Hinze, och efter att ha sträckläst "Baby blues" och "En ska bort" fick jag vackert vänta ett tag innan jag kunde kasta mig över den tredje boken "Älskling".

Jag har blivit både arg och upprörd, glad, ledsen och frustrerad när jag läst dessa böcker, och jag känner igen mig en hel del.

Böckerna har väldigt hög igenkänningsfaktor och tar upp mycket av de ämnen som diskuterats här på bloggen, d v s hur man som kvinna i karriären får ihop arbete och familjeliv på ett tillfredsställande sätt.







Bilderna är lånade från piahintze.com


"Arbetsglädje i lagom dos är faktiskt bättre än Prozac" (Citat ur "Älskling").

Hittade denna krönika

Vi alla som varit föräldralediga känner nog oss igen i denna krönika :

http://www.duochjobbet.se/viewNavMenu.do?menuID=262

Beautiful Business Award

Vi fick ett tips i mailboxen från Anna Sara som representerar Beautiful Business Award.
Så här skriver hon om detta mycket behjärtansvärda initiativ:

30 Finalister ska utses, vem vill DU nominera?
Beautiful Business Award 2010 är en nationell tävling som lyfter fram spännande företagarkvinnor i syfte att inspirera Sverige till ett mer hållbart företagande. Arrangörer är Öhrlings PricewaterhouseCoopers och nätverket Driftig.nu. Tillväxtverket medverkar i tävlingen med en egen priskategori som lyfter fram kreativa företagarkvinnor inom tjänstesektorn.

Nytt för i år är att regionala delfinaler hålls i södra, mellersta och norra Sverige. Här kommer totalt 30 finalister att tävla om en plats i riksfinalen i Stockholm. Tävlingen ska utse Årets Företagerska, Årets Tjänsteutvecklare och Årets Uppstickare.

Tävlingen är öppen för alla kvinnor som driver företag på heltid. Tävlar gör man genom att nominera sig själv eller någon annan via tävlingssidan http://www.beautifulbusinessaward.se/autifulbusinessaward.se. Förutom äran har de tävlande chans att vinna ett stipendium på 50 000 kr, konsulttimmar och marknadsföringsutrymme.

Happy Birthday!!

I går eftermiddags var det dekorering av kontoret. En av mina kollegor fyller 40 år imorgon och han lämnade kontoret efter lunch. Där var massa ballonger, banners och bilder uppsatta på hela kontoret både från när han var barn och photoshoppade bilder med honom i en tröja från det rivaliserande fotbollslaget i stan.

Under tiden det dekorerades så framkom det att min närmsta chef fyller 50 år på Fredag! Han hade tydligen bett den enda som kommit på honom att inte dekorera hela kontoret. Då skulle vi minsann inte få tårta!!

Att han fyllde år visste ingen av oss andra om och vi var tvungna att dubbelkolla med vår sekreterare som gick igenom sina filer. Även hon var skeptisk då han inte ser ut att vara 50. Men jo, faktiskt, på fredag är det dags.

Nu får vi väl slå våra kloka huvuden ihop och hitta på något – om än det bara blir ett kort och en tårta.

Hur brukar ni fira födelsedagar på ert kontor?

(Dessutom - alla tips om vad man kan hitta på åt en ödmjuk chef mottages tacksamt!)

Mod

Läser om Lydia Cacho i tidningen idag. Vilken kvinna, vilket mod! Jag finner inga bra ord om det fruktansvärda hon försöker bekämpa och om det fantastiska hon gör, utan hänvisar till artiklarna här och här.

Manliga vikarier på förskolan

Jo, jag har gått och funderat på en sak som inträffade på dagis förra veckan. Två fröknar (av 4 var sjuka) och de hade inne två vikarier, en manlig och en kvinnlig. Spontant sa jag då, vad kul med en manlig vikarie. Jo det tyckte de, för att killar gjorde andra saker med barnen.

Sonen på dagis med en kompis

Jag tänkte inte mer på detta förrän jag hämtade. Ute på gården var det då två kvinnliga vikarier (en på andra avdelningen också) som stod och pratade med varandra och killen han spelade innebandy (utomhus alltså) med 4 barn. Sen var det en pappa som hämtade sin lilla flicka och så var det jag. Många av barnen kom till oss för hjälp, säkert för att de kände igen oss men även för att de som stod och pratade med varandra stod i ett hörn och vända bort lite från barngruppen.

När en ordinarie fröken kom ut så kommenterade jag detta att det var tur att vi två var där eftersom vikarierna verkade upptagna. Då tittar hon menande på kvinnorna och säger att de inte borde prata med varandra på det sättet. När jag frågade om hon tyckte att det var okej att med liv och lust spela innebandy med 4 barn och inte ha koll på resten, så svarade hon till min förvåning ja.
Hon tyckte att det var bra med manliga vikarier för att de leker med barnen!!! Vaddå cementera könsroller, snälla kan inte någon insatt skriva och berätta att det i vanliga fall inte är såhär.

Visserligen har jag sett att fröknarna ofta håller sig i bakgrunden och är passiva i leken men trodde att det var så det skulle vara. Att det var någon pedagogisk tanke i att inte lägga sig i allt för mycket.

Annars har jag ett nytt drömjobb, ska bara byta kön först. Tänk att bara jobba med att leka med barn hela dagarna, att slippa allt ansvar som följer med förskolejobbet i vanliga fall och bara ha kul....

Första tjänsteresan

Tjänsteresor har diskuterats här i tråden lite då och då.

För några veckor sedan hade jag min första tjänsteresa efter mammaledigheten. Egentligen har jag väl haft tur som inte behövt resa innan, då sonen är 17 månader nu och korta resor då och då är en del av mitt jobb.

Så även om jag fick gå in och jobba på min lediga dag så måste jag erkänna att jag såg fram emot resan. Det var bara en övernattning och det var länge sedan jag kommit ut och träffat våra kunder och diskuterat tekniska lösningar. Det var också länge sedan jag fått 8 timmars sömn mitt i veckan och en avslappnad middag. Vi var ett bra gäng som åkte så i det hela så var det mycket trevligt och givande.

Det ska ju erkännas att det kändes som om man återfått en del av sitt “gamla jag” när man drog på sig kostymen och körde sina presentationer (3 stycken i rad, phew).

Men vad jag inte hade räknat med var HUR mycket jag saknade lillen. Det var ju faktiskt bara en natt. Men oj vad konstigt det var att spendera sin första natt utan honom!

Det är skönt att ha första resan avklarad nu. Ifortsättningen kommer jag nog att fundera ut något kul som han och jag kan göra när jag kommer hem för att få igen lite kvalitetstid.

När började ni åka iväg på tjänsteresor och hur kände ni inför det?

Skilda vägar

Ibland blir livet inte riktigt som man har tänkt. När det blir uppenbart att drömmarna man hade inte kommer kunna slå in och när man inser att man har förlorat det som känns viktigast i livet. Då är man skyldig sig själv att göra ett val. Uppmärksamma läsare kanske noterade i vår uppdatering för någon vecka sedan, att en av oss har separerat. Det var alltså min man och jag.

Vi levde tillsammans i nio år, var gifta i tre. Att börja om på egen hand efter så lång tid var ett svårt val för oss båda. Det var inte ett överilat beslut, och vi hade försökt i flera år att övervinna de hinder som låg framför oss, men de blev oss övermäktiga.

Så står vi här idag. Nya världar. Nya utmaningar. Vi är varandras bästa vänner trots allt, men måste lära oss att leva våra egna liv. Det känns skrämmande ibland, och givetvis sorgligt, men ändå finns där ett hopp. Ett hopp om att få vara lycklig igen. Ett hopp om att leva, uppleva, och älska igen. Och jag vet, att vi har gjort rätt val.

Fem punkter för jämställdhet

Som ni kanske har lagt märke till snuddar jag sällan, om någonsin, vid frågan om jämställdhet här i bloggen. Visst tycker jag att det är viktigt; men någonstans känner jag mig motvillig till att göra en fråga av det, i alla fall vad gäller mitt eget arbetsliv.

Idag publicerar dock DN en fempunktslista för jämställdhet, som träffar väldigt rätt vad gäller min syn på ämnet. Läs mer här!

Hemmafrudebatten - igen

Vi har haft flera inlägg om Anna Anka denna veckan, men hennes liv är ganska fjärran från vardagen för mammor i Sverige. Jag hittade ett inlägg från en svensk hemmafru som faktisk bor inte så värst långt från mig. Jag känner att också hon ska få komma fram med sina tankar om sitt val.

Personlighetstest

För er som är intresserade finns det nu möjlighet att genom Jobb24's hemsida att gjöra ett intressant personlighetstest. Mitt resultat var ganska träffande måste jag erkänna.

Pappaledighet

Här är en pappa som tycker att man ska Lagstifta om föräldraledigheten.
Bra att även papporna uttalar sig i den här frågan, och vad kul att en föräldraledig pappa får synas i media.

Mer sånt tack!!

Confident Hannah

Ramlade nyss in på en trevlig inspirerande blogg skriven av Confident Hannah som vill inspirera tjejer att ta för sig och förverkliga sina drömmar. Kanske kan fungera som en strimma hopp i dessa tider av lågkonjunktur??

Kristider

Maj 2009: Både jag och maken konstaterar att vi känner oss rätt trygga trots den rådande lågkonjunkturen.
Juni 2009: Ett varsel läggs på min avdelning och fyra veckor senare får vi beskedet att även min man är uppsagd från sitt företag.

Helt plötsligt är vår situation totalt förändrad. Sommarn och semestern blev inte riktigt så avkopplande som vi tänkt. Det är mycket funderingar och det är pressande att inte veta hur framtiden ser ut. Ena dagen känns det ganska ljust och jag är optimistisk men nästa dag kan jag känna mig rejält deppigt och stressad.
Att vi båda två, både min man och jag, har hamnat i uppsägningsträsket har gjort att det emellanåt har varit jobbigt att stötta och peppa varandra.
Som tur är finns det då andra som ställer upp och lyssnar.
För det första är mina arbetskamrater ett enormt stöd. Vi sitter alla i samma sits med varsle och väntande uppsägning. Vi är väldigt sammansvetsade vilket gör att det finns mycket stöd att hämta hos varandra.
Att ha bra vänner att kunna älta sin situation med har också varit viktigt. Personer som inte är personligt drabbade i just denna kris. Särskilt har min fantastiska Networkingvänner varit ett stort stöd. Det är skönt att veta att det alltid finns någon som lyssnar eller kommer med tips och uppmuntran när det som bäst behövs.

Min familj är så klart också jätteviktigt. Barnen kräver uppmärksamhet och när vi är tillsammans med dom måste vi leva i nuet och släppa alla jobbiga tankar en stund, då blir det automatiskt en stunds avkoppling och fokusering på nått annat.

Jag är säker på att allt kommer att lösa sig till slut, men jag längtar verkligen tills vi kommit igenom denna tid. Jag längtar tills när vi kan börja se framåt igen och anta de nya utmaningar som finns där och väntar på oss.

Tänk långsiktigt

Egentligen är det väl dags att sätta stopp för Anna Anka-inläggen, men jag måste bara länka till ett riktigt bra inlägg i den här debatten. För det är ju precis det här som riskerar att hända. Ja, inte ens fru Anka är immun mot detta.

http://www.expressen.se/debatt/1.1710959/se-upp-for-nasta-alskarinna-anka

Fast det klart, till skillnad från författaren bakom den här debattartikeln så kanske Anna Anka har garderat sig ekonomiskt i fall att mannen byter ut henne mot en yngre förmåga. Men jag tvivlar på att merparten av alla hemmafruar har möjlighet att casha in en massa pengar när de blir lämnade.

Saved by the bell

Idag pratas det å ena sidan om att konjunkturen vänder, å andra sidan om att arbetslösheten kommer öka i höst. För en vecka sen kom de tråkiga beskeden på min arbetsplats. En trettioprocentig personalneddragning innebar att många av mina kollegor fick beskedet att deras tjänst inte längre finns kvar. Själv kom jag undan med blotta förskräckelsen, min avdelning blev sparad. Kanske på grund av min chefs goda relation med sin chef, kanske på grund av att vi jobbar med något som anses vara ett satsningsområde, eller kanske för att vi är så få (två personer) att man inte ville minska mer på den gruppen.

Oavsett så sitter jag säkert just nu, medan ett tiotal kollegor blir av med jobbet. Många av dem är både äldre och mer erfarna, så det känns väldigt konstigt att vara en av dem som blir kvar. De går med största sannolikhet igenom allt som Linda skrev om för ett tag sen, och just nu är det självklart mycket bitterhet som lyser igenom under luncher och fikaraster.

Jag vill vara hjälpsam och optimisten i mig vill gärna komma med klämkäcka förslag, men jag försöker lägga band på mig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dessa personer nu hittar andra möjligheter och uppgifter, trots att flera av dem är mellan 55 och 60 år, och därmed kanske inte högvilt på arbetsmarknaden.

Vad är er erfarenhet, är det tjänstemännen som får stryka på foten nu, trots att det pratas om bättre tider? Arbetslösheten sägs ju ha viss fördröjning i förhållande till konjunkturen.

Hemmafrudebatten

Debatten om hemmafruar har blossat upp igen i samband med TV programmet Svenska hollywoodfruar. Tyvärr har jag inte fått se det omtalade programmet då vi inte har den aktuella kanalen, men jag läste ett inlägg som Anna Anka gjort på Newmills, och gapade stort under tiden jag läste inlägget. Hon vill vara en förebild för svenska kvinnor ? Anna Anka räknar upp alla fördelar med att vara hemmafru och för mannen att ha en hemmafru. Sedan hittade jag ett till inlägg på newsmill om hemmafruar.

Ibland lekar jag med tanken om hur skönt det skulle vara att vara hemmafru, i dag är en av dessa dagar när jag njuter av att vara mammaledig. Sen funderar jag hur det i verkligheten skulle vara att vara hemmafru samt läser Annas inlägg på Newsmill och tänker vilken tur jag har som lever i ett hyfsat jämställt land som Sverige. Jag minns själv hur de amerikanska tjejerna jag umgicks med under året på high school "over there", resonerade om utbildning och äktenskap. Deras stora mål var att bli gift. Tänk vilket slöseri med mänskliga resurser som sker när man skär borta halva befolkningen.

Jag hoppas innerligt att min dotter (och son) kommer ha andra idoler än Anna Anka. Att de kommer inse fördelarna med att leva i ett jämställt land, och vill fortsätta utvecklingen mot jämställdhet.

Skriet från kärnfamiljen och Karins Värld har också skrivit om hemmafrudebatten.

Restid?

Jag vet att många valt att ha lite längre restid, t ex för att drömjobbet inte fanns någon annanstans, eller för att man tycker att det är värt att bo en bit utanför staden.

I dessa fall så antar jag att man tänkt igenom det hela innan man köper bostaden/söker jobbet, men ibland är detta inte fallet. Företaget man arbetar på kanske väljer att omlokalisera, eller jobbet finns inte längre och man tvingas ta ett annat jobb där andra förutsättningar råder.

I mitt fall kommer företaget att omlokalisera, och vårt omsorgsfullt lagda vardagspussel raseras totalt av minst en timmes extra restid varje dag.

Som jag kan se det så finns det 2 alternativ; skaffa ett nytt jobb med samma/bättre förutsättningar som det gamla, eller stanna kvar och försök kompromissa fram lösningar på problemet (ändrade dagistider, mer hemarbete, deltid etc).

Vad skulle du ha gjort?

Lågkonjunktur i kommunens tjänst

För mig som är anställd inom kommunen har den rådande lågkonjunkturen slagit hårt. Minskade skatteintäkter ger sparbeting inom alla förvaltningar i min kommun. För min förvaltning, den sociala, innebär sparbetinget hot om nedläggning av ett äldreboende, svårigheter att hitta platser till dem med ett vårdbehov och mindre marginaler i verksamheten. Redan nu har vi märkt av att våra korttidsplater har minskat med 5 platser (tidigare 17 platser) och ett intagningsstopp på det nedläggningshotade äldreboendet skapar längre väntetid för dem som har ett behov av en plats på ett boende. Vi får jobba hårt för att hålla flödet uppe. Samtidigt som vi inte kan styra vårt flöde helt och hållet, av den anledningen att det är människor vi har med att göra. Människor som fortfarande har rätt till samma sak som innan konjunkturen dök.

Den rådande konjunkturen har gjort att vi är tvungna att hitta nya sätt att jobba, vilket inte bara är negativt. Inspiration till att jobba smartare behöver man alltid och nu sätts kreativiteten på prov.

Men trots de rådande sparbetingen får vi ändå rekrytera en ny medarbetare när en kollega slutar. Vilket vi finner positivt och lite som en vitamininjektion.

Det svåraste tycker jag är ändå att många tappar känslan av att jobba ihop, och att det lätt blir mycket vi/dom tänkande tyvärr. Ibland känns det som att alla tappar vettet bara för sparkraven hänger över oss. Jag tycker att nu mer än någon gång behöver man jobba ihop och verkligen tänka efter hur man ska jobba effektivt. Jag är inte avundsjuk på de politiker och högre tjänstemän som ska fatta beslut kring nedläggning och andra sparinsatser.

Privat har jag inte märkt lågkonjunkturen så mycket, både jag och maken har kvar våra jobb och ränteläget påverkar vårt boende minimalt.

Lågkonjunktur

Hade vi skrivit dessa inlägg i maj så hade jag skrivit att vi inte har märkt något alls. Visserligen hade det inte varit sant eftersom mitt företag har dragit ner personalen med ca 10% men eftersom jag har jobbat där i 7 år så berörde det aldrig riktigt mig.

Bara någon månad efter att vi hade suttit hemma hos oss med bekanta på besök och druckit vin och pratat lågkonjunktur och inte varit oroliga så släpps en riktig BOMB på makens företag. Det har beslutats centralt att företaget i Sverige skall läggas ner sånär som på en liten utvecklingsavdelning och någon person på lokal support. Företaget i Sverige går bra och de jobbar med produkter som minskar personalberoendet, så det kom som en chock. Det var lite svettigt med mig som föräldraledig till en liten då 2 månaders tjej innan det kom fram att maken är en av de ca 10% av personalstyrkan som har kvar sina jobb.

Sen nu för en vecka sen så har jag börjat få indikationer från mitt jobb som kanske gör min tjänst övertalig. Jag är inte orolig för mig själv eftersom jag har haft andra jobb inom företaget där de nu söker personal, men jag är lite orolig för att bli av med mitt jobb som jag gillar. Men i sammanhanget att "bli drabbad av lågkonjunkturen" så anser jag nog det vara ett lyxproblem.

Nu försöker jag att inte ta ut något i förväg utan att njuta av föräldraledigheten och längta tillbaka till ett företag i stor förändring som jag kommer tillbaka till vid årsskiftet.

Uppsägningar och banktrassel

Denna veckas tema handlar om lågkonjunkturen och hur den har påverkat oss personligen. Det har väl knappast undgått någon att varsel och uppsägningar står som spön i backen runt omkring oss, så även på min arbetsplats, där bl.a. min närmsta kollega blev uppsagd. Det kändes väldigt tungt, jobbigt och orättvist, men kanske mest av allt bisarrt att se hur allt bara rullar på som vanligt, som om ingenting har hänt. Det är väl så det är, livet måste fortsätta som vanligt. Vi som är kvar inser hur skört allting är och jag personligen har fått mig en tankeställare, det gäller verkligen att måna om sin kompetens för ingenting är självklart..

Jag har även påverkats på andra sätt. Vår familj har gått i flytt-tankar väldigt länge och när vi väl bestämde oss för att ta steget visade det sig att vår bank satte sig på tvären "pga. lågkonjunkturen". Då vi har bundit vårt lån har vi inga egentliga förhandlingsmöjligheter och att lösa ut hela lånet och byta bank är inte ekonomiskt försvarbart. Så vi är kvar här ett tag till, hur länge vet vi inte. Även om vi trivs ganska bra så känns det minst sagt märkligt. Aldrig hade jag väl kunnat tro att vi inte skulle ha möjligheten att flytta om vi ville.

Det ska bli väldigt intressant att se hur klimatet på vårt företag kommer att utvecklas i och med uppsägningarna, hur räntorna kommer att se ut framöver och när allt kommer på fötter igen. Själv går jag på föräldraledighet om drygt 2 veckor så jag kommer att studera allt från ”andra sidan” och hoppas att det har vänt tills jag är tillbaka.

Kvinnor behöver flera dåliga förebilder

Hittade detta inlägget inne hos Karins Värld, om hur vi kvinnor ibland känner att vi behöver vara stålmannen för att komma någon vart. Samtidig är det viktigt att våga visa att vi alla har skavanker, och vara förebilder för varandra på den biten

Jag kände så gott igen mig i Karins beskrivning av att jag pratar för mycket och för snabbt, och att fingrarna på tangentbordet är lika snabba så det blir fel båda här och där. Jag vet också att jag kan vara slarvig och tjurig hemma, medan jag på jobbet håller stenkoll och oftast är den på gott humör. Husmor är ingeting för mig, och jag är så glad att jag inte var fru och mamma på 50 talet, då hade jag blivit tokig. Jag är en periodare med allting, så jag byter ofta aktiviteter hemma, jag snör lätt mig in på något speciellt och då är det allt eller inget som gäller. Full gas eller ingenting alls det är mig, så landet lagom kan vara frustrerande ibland för en invandrar som jag.

Jag försöker vara en god förebild för mina barn - på gott och ont. Samtidig försöker jag bara vara människa och kvinna också.

Vardagslycka

I dag har varit en sådan lördag som man bara går och myser hela dagen, då man bara känner vardagslycka. Efter en stressig vecka är det undebart. Dagen har innehållit gympa med barnen, traktoråk med hela familjen och en trevlig middag tillsammans på kvällen med finporslinet och fina glas. Vädret har varit helt perfekt höstväder.
Nya krafter har hämtas, och jag känner mig redo för nästa stressiga vecka.

Ojämställda kvinnolöner

Tina Acketoft skriver på Aftonbladet Debatt om de ojämställda kvinnolönerna.

"Arbetsgivare och fackförbund måste bli medvetna om att de strukturellt värdeförminskar kvinnor och frågan ”Varför tar inte män hand om sina barn?” måste också ställas. "

"Näringslivspengar satsas istället på mängder av småprojekt för att utbilda kvinnor till entreprenörer och företagare. Problemet är att det inte är kvinnorna som behöver mer utbildning. Däremot behöver utbildningssystemet förändras. Det är därför genuspedagogik borde vara ett tongivande inslag i all lärarutbildning. "

Läs hela artikeln här.

Förskolefunderingar

Härom kvällen var det föräldramöte på barnens förskola. Tidigare år har föräldramötena varit ett forum där personalen informerat oss föräldrar om vad som kommer att ske under året, men i år var upplägget istället tänkt som en diskussion mellan föräldrar och personal. Frågan som diskuterades var ”vad behöver ditt barn i förskolan?”
Tankar om vad barnen behövde varierade med allt från näringsriktigt kost, till läsa böcker, sjunga, mer klättergrejer och till jämlikhet och genusperspektiv. Någon tyckte att det var viktigt barnen lärde sig saker medan någon annan tyckte att leken skulle vara i fokus.
Personalen lyssnade, kommenterade och kom med sin syn på saken. På några punkter finns det förbättringspotential men mycket av det som togs upp tycker jag redan fungerar väldigt bra. På det stora hela tyckte jag att det var en mycket bra diskussion och jag blir glad och lycklig över att jag har mina barn på en sådan fantastisk förskola.

Hur tänker ni kring förskolans funktion? Vad tycker ni är viktigt för era barn i den dagliga verksamheten?

En av mina första förebilder

Jag minns att jag läste en biografi om Amelia Earharts när jag gick på mellanstadiet eller högstadiet, och jag minns vilket intryck denna starka och fria kvinnan gjorde på mig. Så det glädjer mig att det nu kommer en film om henne. En film jag absolut kommer att se.
Så om du letar efter något bra att läsa, kan jag rekommendera att läsa mer om Amelia Earhart, en verkligen pionjär innan jämställdhet och som bröt barriärer.